Lekare i medeltidens lagar
Det äldsta svenska ordet för en yrkesunderhållare är lekare, av fornsvenskans leka, som också betydde att spela musik. Lekarna var spelmän, gycklare och akrobater som reste mellan gårdar, gästabud och marknader. Ordet finns i flera av de medeltida landskapslagarna, och det som står där är inte smickrande.
I Äldre Västgötalagen från 1200-talet finns ett eget avsnitt, Lecara rætar, om lekarens rätt. Den gäller "den som går med giga eller far med fiol eller trumma". Blir en lekare slagen ska det alltid vara ogillt, alltså utan böter. Blir han sårad tar man en otam kviga och för upp den på en kulle. Man rakar svansen och smörjer in den, och ger lekaren nysmorda skor. Han ska hålla kvigan i svansen medan en man slår djuret med en vass piska. Kan han hålla fast får han behålla kvigan, "som hund njuter gräs". Kan han inte det får han nöja sig med skam och skada, och aldrig begära mer rätt än en hudstruken trälkvinna.
Östgötalagen har en liknande regel om en lekare som blir dräpt. Då är det hans arvinge som får försöka hålla i den smorda kvigsvansen.
Bestämmelserna är ett hån. Den visar att lekaren stod utanför den vanliga rättsordningen, utan samma skydd som en bonde eller hans folk. Samtidigt bevisar den att det fanns kringresande underhållare i Sverige redan för åttahundra år sedan, och att de var så vanliga att lagen behövde ta ställning till dem.
På väggarna i medeltida svenska kyrkor syns ibland spelmän, dansare och gycklare, till exempel i Albertus Pictors målningar i Mälardalens kyrkor under 1400-talet. Där är de ofta en bild av världslighet och synd, men målarna måste ha sett dem på riktigt.
Gycklare och marknader
Ordet gycklare kom till svenskan från lågtyskans gokeler, samma ord som tyskans Gaukler. Det sammanfattar hela yrket: trollkarlen, jonglören, lindansaren, björntämjaren och narren. Liksom på kontinenten var marknaden gycklarens viktigaste arbetsplats. Till Disting i Uppsala, till Stockholms stora marknader och till landets många sockenmarknader kom handlare, och med dem kom underhållare.
Från slutet av 1500-talet och framåt såldes skillingtryck på marknader och gator, billiga visor tryckta på enkla ark. Visförsäljarna sjöng ofta visorna högt för att sälja dem. De var gatusångare som tjänade pengar på trycksaken snarare än på hatten, men tekniken var densamma: att få folk att stanna och lyssna.
Under 1700- och 1800-talen reste utländska och svenska lindansare, konstberidare, akrobater, marionettspelare och trollkarlar runt i landet. De annonserade i tidningarna, uppträdde på gårdar och torg och flyttade vidare när publiken var slut. Ur detta resande nöjesliv växte senare både den svenska cirkusen och tivolit fram.
Kringresande och lösdrivarlagar
Den som reste runt och levde av att underhålla levde farligt i ett samhälle som ville att alla skulle ha en fast plats. I århundraden krävde svensk lag att man hade så kallat laga försvar, alltså fast anställning, egendom eller annan godkänd försörjning. Den som saknade det kunde dömas som försvarslös och tvingas till arbete eller krigstjänst.
1885 kom lagen angående lösdrivares behandling, som gav myndigheterna rätt att ingripa mot människor som drev omkring utan försörjning. Lagen gällde fram till 1960-talet och drabbade särskilt romer, resande och andra kringvandrande grupper, bland dem många som försörjde sig på marknadsnöjen, musik och hantverk. För gatuartisten var gränsen mellan att vara artist och att vara lösdrivare ofta en fråga om vem som bedömde saken.
Positivhalare och Djurgårdens nöjen
Djurgården var länge Stockholms nöjesplats framför andra. Redan på Bellmans tid på 1700-talet var Djurgårdens krogar, värdshus och gröna slätter ett utflyktsmål för stockholmarna, och under 1800-talet växte ett helt nöjesliv fram där med varietéer, tivolin och kringresande artister. Gröna Lund öppnade 1883 och finns kvar än i dag.
Redan 1731 bestämde en kunglig förordning att komedianter, marionettspelare och lindansare skulle betala en avgift för varje föreställning till spinnhuset, Stockholms tvångsarbetsanstalt. Gycklarnas pengar fick alltså bekosta fattigvården.
Runt omkring nöjesfälten fanns gatans egna underhållare: positivhalare, gatusångare, dragspelare och artister som spelade för de förbipasserande. Positivet, en handvevad orgel som spelar melodier från en stiftvals eller ett notband, var gatans jukebox.
Positivhalare fanns kvar på Stockholms gator långt in på 1900-talet, och har blivit en symbol för det gamla Stockholm. En av de mest kända var Djurgårds-Kalle, Axel Valfrid Lindvall (1866-1934), som spelade utanför Skansen i över trettio år. I dag syns de mest vid evenemang och marknader, men instrumentet lever kvar hos samlare och entusiaster.
1900-talet
Under 1900-talet förändrades gatulivet i Sverige på samma sätt som i resten av Europa. Radio, grammofon, film och senare tv tog över underhållningen. Ordningsreglerna skärptes, och det som återstod av gatans artister var ofta musiker och positivhalare.
Under 1960- och 1970-talen kom en ny våg. Trubadurer och visspelare tog gitarren ut på gatorna, och en rad fria teatergrupper spelade gatuteater och politisk teater på torg och i parker. Jordcirkus bildades efter gatuspektaklet Ekopositivet på Sergels torg 1977.
Men gatumusik var länge i praktiken förbjuden utan polistillstånd. Den räknades som en offentlig tillställning enligt allmänna ordningsstadgan. Den 1 januari 1977 ändrades lagen så att konserter och andra framföranden av konstnärliga verk i stället blev allmänna sammankomster, skyddade av den nya grundlagsfästa mötesfriheten, och under början av 1980-talet förbjöds kommunerna att begränsa friheten att framföra musik i sina lokala ordningsföreskrifter. Ändringen kallas populärt för lex Partridge, efter den engelske enmansorkestern Don Partridge som spelade på Stockholms gator på 1970-talet och blev en symbol för gatumusikens rätt.
På 1980- och 1990-talen började svenska artister även göra professionella cirkelföreställningar av den internationella typen. Nycirkusen växte, med bland annat Cirkus Cirkör som grundades 1995, och flera svenska artister började turnera på de stora internationella gatufestivalerna. Medeltidsveckan på Gotland, som startade 1984, gav också gycklarna en återkomst, nu i historisk skrud på Visbys gator.
Regler och tillstånd i dag
Det här är en allmän beskrivning, inte juridisk rådgivning. Reglerna skiljer sig mellan kommuner och ändras ibland. Kontrollera alltid med Polismyndigheten och kommunen innan du spelar på en ny plats.
Grunden för reglerna är ordningslagen (1993:1617), som trädde i kraft den 1 april 1994 och ersatte allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster från 1956. Ett framförande av musik, teater eller annan konst räknas som en allmän sammankomst. Sådana kräver i regel tillstånd på offentlig plats, men lagen (2 kap. 4 § tredje stycket) undantar konstnärliga framföranden som kan antas ske utan fara för ordning, säkerhet eller trafik.
Inom detaljplanelagt område krävs dessutom polisens tillstånd för att använda en offentlig plats på ett sätt som inte stämmer med vad den är till för, till exempel att ställa upp en scen eller ett stånd (3 kap. 1 §). Men det gäller inte om platsen tas i anspråk bara tillfälligt och i obetydlig omfattning, vilket är precis hur de flesta gatuartister arbetar.
Enkel gatumusik och mindre gatuuppträdanden kräver i många fall inget särskilt tillstånd, men det beror på platsen. Kommunerna får nämligen besluta om egna lokala ordningsföreskrifter, och många har regler om till exempel högtalare och förstärkare, tider på dygnet, hur länge man får stå på samma plats eller var man inte får spela alls.
Några saker att tänka på:
- Förstärkning. Högtalare är ofta det som orsakar klagomål och det som oftast regleras. Spela akustiskt om du kan.
- Försäljning. Att sälja skivor eller andra varor är något annat än att ta emot pengar i hatten, och kan kräva tillstånd.
- Hatten. I till exempel Stockholm och Göteborg krävs tillstånd för insamling vid gatumusik om musikanten eller en medhjälpare går runt bland publiken och samlar in pengar. Att ha en hatt eller ett fodral på marken är något annat.
- Privat mark. Gallerior, stationer, köpcentrum och många torg ägs av privata eller kommunala bolag som bestämmer själva. I Stockholms tunnelbana krävs sedan 2016 skriftligt tillstånd från SL för att spela innanför spärrarna.
- Insamlingsförbud. Sedan Högsta förvaltningsdomstolen 2018 slog fast att kommuner kan förbjuda passiv insamling av pengar på vissa platser har flera kommuner infört sådana förbud. Ett gatuuppträdande är i regel något annat än insamling, men läs föreskrifterna där du ska spela.
- Grannar. De flesta problem uppstår med dem som bor och arbetar på platsen hela dagen. Byt plats regelbundet och visa hänsyn.
Var spelar man?
De bästa platserna för gatukonst har några saker gemensamt: mycket folk som inte har bråttom, en plats där publiken kan stå utan att blockera gångtrafiken, och gärna en vägg eller ett hörn som ger ryggen fri och ljudet en studs.
I Stockholm har gatuartister länge spelat på Drottninggatan, Sergels torg, i Kungsträdgården och i Gamla stan, kring Stortorget och Västerlånggatan, där turisterna finns. I Göteborg är Kungsportsavenyn och stadens torg i centrum klassiska platser, och i Malmö Stortorget, Lilla torg och gågatorna. I mindre städer är det oftast stora torget och gågatan som gäller, särskilt på lördagar och under sommaren.
Det svenska klimatet gör att säsongen är kort. De flesta gatuartister spelar från maj till september, och lägger resten av året på inomhusjobb, resor till varmare länder eller festivaler i andra delar av världen.
Festivaler i Sverige
Sverige har ingen stor renodlad gatufestival av samma storlek som Ferrara eller Halifax, men gatuartister uppträder på många av landets stadsfestivaler. Malmöfestivalen, som startade 1985, är en av de största. Kulturfestivalen i Stockholm och Kulturkalaset i Göteborg har haft gatuartister och cirkus i programmet, och Medeltidsveckan på Gotland är full av gycklare varje sommar.
Det har också funnits festivaler med särskilt fokus på gatukonst, som Stockholm Street Festival och Varietégatan, där Charlie Caper var med som medproducent. Läs mer om de internationella festivalerna under Festivaler.